Lillmonstret

Jag var verkligen sinnessjukt trött när jag vaknade klockan 06.00 på morgonen den 3e april 2012.  Hade haft svårt att komma till ro kvällen innan. Jag tror att både jag och Johan hade sovit ca tre-fyra timmar.

Vi begav oss till Karolinska sjukhuset, och för första gången på länge kände jag ett lugn i kroppen.  Hade varit sjukt rädd och uppstressad inför snittet innan.
Klockan 08.30,  när vi kom in på avdelningen där vi skulle tillbringa de närmsta dagarna möttes vi av snittkoordinatorn. Hon sa att det var lite fullt för tillfället, men att vi skulle sätta oss i dagrummet och vänta, så skulle hon hämta oss om en liten stund.
En liten stund blev en väldigt lång stund, och jag började känna mig väldigt otålig och framför allt törstig. Jag hade ju varken fått äta eller dricka sedan två på natten pga att jag skulle vara fastande 6 timmar innan inskrivningen på morgonen.
Runt tiotiden kom hon tillbaka och hämtade oss och vi blev visade in i ett förberedelserum där det redan låg ett annat par.  Jag fick en säng och såna där osnygga men väldigt praktiska sjukhuskläder. Jag fick svara på lite frågor om mitt hälsotillstånd och sedan satte de en pvk i min hand och jag fick dropp. Till min stora lycka ficka jag också en pyttemugg med vatten. Sedan sattes en kateter. Efter någon timme försvann det andra paret iväg för sitt snitt, vilket var skönt tyckte vi. Vi var båda väldigt trötta och försökte vila lite, vilket gick sådär. Jag låg ju skönt i en säng, men Johan hade bara en hård stol att sitta på, stackarn.

När klockan närmade sig tolv började vi känna oss otåliga, och vi var båda vrålhungriga. Vi frågade barnmorskan när hon trodde det skulle bli vår tur. Hon sa att hon trodde runt 13.30-14 tiden, så Johan spang iväg och köpte lunch till sig. Själv låg jag kvar och fick en enorm craving efter fanta. Jag fick honom att lova mig en fanta när allt var klart.

Vi fick vänta ytterligare och det började kännas som att de inte skulle hinna med oss innan läkaren skulle gå hem för dagen. Klockan 14.40 rullades jag äntligen ner till operation. Där fick vi vänta utanför en operationssal i någon kvart eller så. Johan fick operationskläder så han kunde vara med. Jag började vid det här laget bli riktigt nervös. Precis innan jag rullades in, visades jag ett anslutande rum dit de skulle ta barnet och torka av och kolla så att det var okej innan det fick komma till mitt bröst. De talade om att det skulle gå fort och att Johan skulle följa med barnet hela tiden. Det kändes skönt att veta.

När vi äntligen rullades in i operationssalen skakade jag som ett asplöv av nervositet. Det var nu det var dags, och jag hade absolut ingen aning om vad jag hade att vänta mig. Personalen kändes dock väldigt lugn, professionell och medkännande. Alla presenterade sig och talade om vad de skulle göra under operationen. Jag började tänka konstiga tankar ändå. Vi var ju de sista för dagen, tänk om de var slarvligare för att de redan gjort så många snitt idag och ville gå hem?
Jag fick dock snabbt annat att tänka på. Jag fick flytta över till operationsbordet och det kopplades elektroder på mig och slangar med läkemedel till min pvk, som hade lossnat lite, så de fick fästa om den i armvecket istället. Sedan var det dag för spinalbedövning. Jag fick sitta på kanten av operationsbordet och kuta med ryggen och jag blev tillsagd att jag var tvungen att sitta helt still. Javisst sa jag, men det visade sig vara lättare sagt än gjort. De tvättade ryggen med någon kallt, och tog sedan fram typ världens största spruta (berättade Johan för mig efteråt, jag är glad att han inte sa något just då, för jag har jordens sprutskräck). När narkosläkaren stack in den i ryggen på mig tror jag att det var den värsta smärtan jag någonsin upplevt.  Att sitta still blev genast väldigt svårt. En jättesnäll sjuksköterska satt och höll i mig och pratade lugnande, och Johan höll mig i handen.
När det äntligen var över fick jag hjälp att lägga mig ner. Jag kände att bedövningen verkade väldigt snabbt, och en varm pirrande känsla spred sig ner i benen. Narkosläkaren testade hur högt upp bedövningen hade tagit genom att dra med något kallt från min mage upp mot brösten. Jag hade trott att man inte skulle känna något alls, så jag blev förvånad när jag kände att han drog över min mage. Kylan kändes dock inte förrän strax under bröstet. Jag började bli riktigt rädd och stressad och tårarna bara rann. Johan höll mig i handen ochjag kan ärligt säga att jag inte hade klarat det utan honom. Både han och sjuksköterskan pratade lugnande med mig. Hela min kropp (eller överkroppen iaf) började skaka, som vid frossa. Den gör gör det när jag blir stressad och rädd av någon anledning.
Sen kom läkaren som skulle utföra snittet in igen, och alla presenterade sig igen. Då såg jag dock inget, eftersom de spänt upp ett stort skynke framför mitt ansikte så jag inte skulle se när de utförde snittet. Min känsel testades igen genom att läkaren nöp hårt i min mage, jag kände att det var någonsom tog där, men ingen smärta. Läskig känsla egentligen.
Så la de snittet. Johan satt vid mitt huvud och höll mig i handen och pratade med mig. Vad skulle jag göra utan honom.

Det gick ganska fort, sen hördes bebisen skrika. Då började jag gråta igen, men denna gång av glädje och lättnad. Vilken enorm känsla det var att höra sitt barn för första gången.
Jag och Johan tittade på varandra. Ja drabbades av en overklighetskänsla. Det var svårt att ta in vad som hände.
Barnmorskan bar över barnet på min sida av skynket, och visade upp att det var en kille, sedan försvann de, tillsammans med Johan in i det intilligande rummet. Jag kunde höra honom (barnet allstå, inte Johan) skrika. De var snabbt tillbaka och jag fick upp honom på bröstet. Det var en helt surrealistisk och sjukt mäktig känsla.  Lätt den mäktigaste stunden i mitt liv. Han slutade gråta direkt när han fick komma till mig.
Han fick ligga hud mot hud under tiden de sydde ihop mig, vilket tog någon halvtimma kanske? (har ingen tidsuppfattning alls under snittet).
Sen när vi skulle rullas ner på uppvaket fick Johan ta honom igen. Han gick precis framför mig så jag kunde se honom. Jag fick stanna till på vägen, för att lyftas över från operationsbordet till min säng. Läskig känsla när man tror att benen ligger på ett visst sätt, och sedan får syn på dem och detta inte alls stämmer utan de bara är helt slappa.

Vi låg på uppvaket i ca två timmar. Man var tvungen att ligga kvar där tills man kunde röra på benen. Det var lite jobbigt, för där låg massa nyopererade patienter, och jag kände att jag mest ville ha lugn och ro med min familj. Johan och bebisen fanns dock vid min sida på uppvaket hela tiden, förutom en stund när de var tvungna att gå iväg för att personalen skulle röntga en patient, och strålningen är inte bra för små barn.
Jag låg och kämpade hela tiden för att kunna röra mig så att vi skulle få komma därifrån så snart som möjligt. Vid 18.30 på kvällen fick vi äntligen komma upp på bb, och fick en bricka med födelsefika. Jag hade då fastat sexton timmar och var vrålhungrig. Aldrig har väl något smakat så gott.

Vi stannade tre nätter på  bb, och det kändes helt lagom.
All personal som vi träffat under både snittet och bb tiden, har varit jättegulliga, och jag måste absolut säga att det hela var en positiv upplevelse för mig. Johans stöd och lugn under hela tiden har varit ovärdeligt, och jag hade aldrig klarat det utan honom. Hugo vägde 3395kg och var 50cm lång när han föddes.
Vi är en familj nu. Ofattbart, underbart och en oändlig kärlek.  Jag hade aldrig kunnat förstå detta utan att uppleva det. Det går inte att sätta ord på…

♥♥♥