Lillmonstret

Igår var det exakt ett år sedan mitt liv förändrades drastiskt. Med skräckblandad förtjusning stod jag med en sticka i min hand som visade plus. Jag fick svart på vitt det jag lite svagt anat i bakhuvudet, att det fanns någon i min mage. Jag hade känt mig lite konstig, inte hungrig (ni som känner mig vet att då är det något som är rejält fel, haha), lite illamående och yr. Dessutom kände jag ett enormt behova av att hinka i mig vatten.

Då kunde jag inte ens föreställa mig vad som väntade, men jag är så lycklig över att jag fått uppleva detta, och såklart att vi har fått världens finaste son.