Lillmonstret

Att ha ett barn är det bästa som finns, men det har sina baksidor. Såsom det dåliga samvetet...

Jag har kommit in på min drömutbildning. Ändå kan jag inte vara glad fullt ut. Det dåliga samvetet ligger och gnager i bakhuvudet hela tiden. Gör jag verkligen rätt som tackar ja till detta, trots att jag måste pendla ända till Uppsala och trots att jag måste jobba så himla mycket hela första terminen.

Slösar jag med värdefull tid som jag faktiskt hade kunnat tillbringa med mitt barn, tid som aldrig kommer igen?

 

Hugo gråter hysteriskt när vi lämnar på förskolan, och är så otroligt dämpad när man kommer och hämtar, trots att han inte har gått långa dagar alls. Det skär i hjärtat att behöva lämna honom där, och det dåliga samvetet gör sig påminnt när jag sitter och pusslar med förskoletider och inser hur lite tid jag faktiskt kommer vara hemma. Ibland vill jag bara skita i allt och ta hem honom igen och ha honom hemma istället...

 

Innerst inne vet jag att det är bra i det långa loppet att jag pluggar. Där jag arbetar idag kommer jag ju inte vara kvar resten av livet. Men det hindrar inte tankarna från att rusa i alla möjliga riktningar, och det dåliga samvetet att äta upp mig inifrån...